Solen lyser och kylan borrar sig in under min hud.
Jag ser en fågel flyga förbi, snabbt, snabbt, som en undanflykt från just kylan. Jag hör ingenting, jag ser knappt någonting.
Och nu inser jag allting.
Jag inser att det är tid för mig att lämna Luleå, tid att lämna allting bakom mig och starta mitt eget liv, hur livrädd jag än är.
Att sitta där i kylan och inse att det är tid att växa upp, tid att starta något nytt, tid att känna mig själv, det är så underbart att jag inte kan beskriva känslan.
Jag sitter på den vita stolen ute på balkongen, leker lite trött med den lösa klankan och ser hur solen stiger upp och färgar himlen rosa.
Jag känner att tiden Luleå är förbi nu.
Jag vill aldrig mer återvända, jag vill stanna här i Piteå där mitt hjärta har hunnit sitt hem.
Jag har förlorat mitt barndomshem och funnit ett annat, och jag kan inte vänta mycket längre till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jaha, Pite! Sedär. Ja, det är bra att göra såntdär som är otäckt ibland. För sen när man känner att, saker löste sig och blev till det bättre, så har man större tilltro på sig själv.
En känsla av att man klarar sig, och kan ta hand om sig själv. Det är en känsla som vi alla behöver, och det är känsla man bara kan få den hårda vägen.
Skicka en kommentar