Oh well, we had a good run

Den trångsynta människan gör att jag skapar en mur av förakt mot allt och alla. När jag öppnar ögonen för att återigen se så är universum öppen för mig, och jag kan känna min egen dödlighet. Ingen mur av skyddande hud. Inget ord kan tränga igenom mitt skinn.
Jag är kall och känslolös.
Och ändå så är det just känslor som är det verkliga med det hela, att just känna. Att veta att man kan då lika enkelt som man föddes, falla och aldrig igen ställa sig upp.
Jag föddes svag, föddes tunn.

Min kropp är det skal som omringar själen, och jag misstänker att den vill återvända till andevärlden. Min kropp har svikit mig.
Jag kan nu känna hur blodet rusar igenom ådrorna och jag kan höra hur den viskar;
'Allting har sitt slut...'
Jag föddes med denna kropp, jag föddes med ett sjukt skal och jag har levt med det, utan att tänka på konsekvenserna. Men jag kan nu känna hur mitt huvud säger ifrån, och jag känner hur jag förlorar medvetandet.
Hur jag faller, förlorar minnet, jag kan se ett svart tomrum framför mig.
Någonting är otroligt fel, och jag kan känna det ända in i märgen.
Frågan är om ett sjukt skal går att laga, när den gång på gång fallit samman till damm.