Don't mind me

Jaja, hej hej.

Mitt nya nu-förstår-jag-allt-ögonblick talar om min motiverade egenskap att vara fullständigt ignorant mot människor som vill mig illa, eller helt enkelt tala till mig. Inte med mig. Observera. Jag vill inte känna någon överhuvudtaget, då jag är medveten om att jag är en jobbig individ, som inte är så lätt att känna. MEN, observera detta MEN, så är jag öppen för allt och alla, jag är aldrig otrevlig. Dock så är det så att vissa ignoranta och allmänt korkade individer räknar tyst som otrevlig, eller om-du-inte-kramar-mig-så-är-vi-inte-vänner-då-känner-vi-ju-knappt-varandra nonsens. ALL JÄVLA STRESS ÖVER KROPPSKONTAKT HERREGUD! VARFÖR är de så viktigt att kramas? Att hänga på varandra?
Fyfan.

Fuckzor

Jag ser ingen framtid inom något yrkesområde och ger upp alla planer att faktiskt gå på idrotten och få det där jävla betyget. Jag håller mig nog till att skriva och dö som ingen alls.

Nostalgitripp till något jag skulle vilja kalla Omöjligt

Det är när man söker sig till nostalgin som det gamla sveper in i minnet och piskar en i ryggen. Det är då man lyssnar på en gammal låt och minns tillbaka, då man hittar en gammal tröja i garderoben och minns när man hade på den sist, när man far tillbaka till sitt tankeställe och sätter sig ner på stenen som aldrig svikit en - som allting, precis allting, faller samman. Som om ens minne sviker en med dess blotta närvaro, hur man känner halsen bränna fast man inte orkar gråta, då allting faller på plats igen, och faktiskt var som det en gång var, som man inser att det aldrig var det som var problemet.
Jag kunde bestiga berg. Jag kunde simma över hav större än Europa, jag kunde se längre än ögon någonsin sett. Jag kunde allting, jag kunde trolla, fast allting var så fruktansvärt fel. Allting har fallit på plats. Hon är tillbaka. Den andra far härifrån. Minnena hemsöker mig och jag vill inte minnas längre, det gör så ont. Jag vill ta ett brännjärn och bränna hål illusionen.
Det är när man inser, som sagt, att det aldrig var det som var det avgörande problemet. Det var aldrig det som gjorde att allting var så svårt och fel till att börja med, det var för en defekt i ett filarkiv som aldrig någonsin kan återanvändas. Jag vet inte längre om jag vill återvända.

Det är när man råkar bränna sig själv på benet och inse att det aldrig gjorde någonting, det är när man inser att självdestruktivitet är en självklarhet, då människan är destruktiv i naturen. Det är när man inser att alla människor är onda och faktiskt kalla. Det är när man inser att ingen finns där ändå, fast man gråter och frågar om dem kan komma. Som jag alltid gjorde när du bad mig att komma. Som jag fortfarande kommer när du ber mig.

Det är då jag inser att det är jag som står i vägen för min egen utveckling.
Det är då jag inser att det är jag som håller käften och står åt sidan, eftersom jag är rädd att du faktiskt ska krama mig. Det är när jag inser att för många har försvunnit att jag är för rädd för att älska. Det är när jag ser hur jag stänger dörren.

Och förmodligen aldrig kommer kunna öppna den igen.