APU

Och så var det dags att söka APUplats, gott folk.

Allt började med att jag blev sjuk och gick hem efter 5 minuter i skolan - och ja, det var väldigt onödigt att åka till skolan för dom meningslösa 5 minuterna ( 300 sekunder), men jag hade ingen aning om att jag skulle bli så dålig - och sen fortsatta mitt eget lilla privata misslyckande hemma.
Jag stupade i sängen, fullständigt utpumpad och trött, och kunde inte röra ett ben i kroppen.
Sen kom ångesten över dom 40 sidor historia jag ännu inte läst, så då var det bara att påbörja resan genom det antika Grekland.
Efter att ha läst 20 sidor, och skrivit 3 sidor svar på dom frågorna som skulle besvaras, så klädde jag på mig och for till dagiset nedför backen.
Där blev jag, inte alls så varmt, välkommen och fick sedan tala med en kvinna som kunde besvara min fråga angående en APUplats veckorna 48 till 51.
Nej, det kunde dom inte alls besvara, så jag fick lämna mitt kära mobilnummer och namn, så skulle dom ringa upp igen nästa dag.
Jaha, tänke jag.

Sen så bestämde jag mig för att genast söka nästa praktikplats på ett annat närliggande dagis, och for dit med ångest i bröstet och skrivblocket i högsta hugg.
Jag blev stelt välkomnad och fick som svar att jag skulle återkomma via telefon samma dag, men dock en timme senare, för deras besked.
Jaha, tänkte jag.

Och nu sitter jag här, ångesten håller i sig och mitt hår ser ut som en nyknullad bäver, men jag är inte bitter. När jag vaknade denna morgon så kände jag att det skulle bli en otroligt äcklig dag, och jag hade rätt, precis som alltid.

Nästa utflykt blir till mor min nu på fredag, där jag kommer sitta i min gröna fåtölj och fortsätta läsa om det antika Grekland. 20 sidor to go, och jag ska memorisera i stort sett allt. Och sen, som en liten djävulspark i arslet, så blir jag så otroligt less på människor som inte förstår när det är dags att tagga ner. Jag nämner inga namn, för denna människa är så fullständigt inkompetent att även om jag skrek hennes namn och skickade en rabiessmittad mördarkanin på henne, så skulle hon inte förstå.

Kan någon vara snäll och försöka väcka mig till liv, för min hjärna har ingen (banan)kontakt.