Piteå

Solen lyser och kylan borrar sig in under min hud.
Jag ser en fågel flyga förbi, snabbt, snabbt, som en undanflykt från just kylan. Jag hör ingenting, jag ser knappt någonting.

Och nu inser jag allting.
Jag inser att det är tid för mig att lämna Luleå, tid att lämna allting bakom mig och starta mitt eget liv, hur livrädd jag än är.
Att sitta där i kylan och inse att det är tid att växa upp, tid att starta något nytt, tid att känna mig själv, det är så underbart att jag inte kan beskriva känslan.

Jag sitter på den vita stolen ute på balkongen, leker lite trött med den lösa klankan och ser hur solen stiger upp och färgar himlen rosa.
Jag känner att tiden Luleå är förbi nu.
Jag vill aldrig mer återvända, jag vill stanna här i Piteå där mitt hjärta har hunnit sitt hem.

Jag har förlorat mitt barndomshem och funnit ett annat, och jag kan inte vänta mycket längre till.

Leva

Hos läkaren idag... och... ja.

Jag måste få säga det till någon, eller hur?
Måste jag inte det? Har jag inte tillstånd att skämta om det, även om det är allvarligt? Får jag inte det?
Jag måste ju få prata med någon, jag måste ju få säga att... att det kan vara något. Läkaren sa att det inte var trovärdigt att jag hade en tumör, men han sa det med en orolig röst.
Och jag måste väl få säga det till någon?

Jag måste få skämta, måste få säga...
För även om det är en väldigt liten chans att det är det, så är jag ändå rädd. Jag är så rädd att jag skakar.

Jag måste få skämta.
Annars kommer jag kollapsa.

För... Jag vill leva.

Jackjakt

Jawhopp...

Gårdagen var nog lite uppmuntrande, med tanke på att mamy och Connypojken kom.
Jag fick mina kläder (fina, jag kunde ha alla!), jag och Conny hyrde film och såg, och så somnade jag tidigt och helt lugnt.
Och så kom denna dag.

Vaknade segt och tungt, och undrade vad alla demoner hade för planering för mig denna dag. Upp tog jag mig iaf, och iväg till skolan bar det.
Väl framme så mådde jag PISS, så jag bestämde mig för att kolla på jackor istället. Efter två timmar av sökande bland brandgula, turkosa och allmänt fula jackor så fann jag en duglig, som jag då ska köpa imorgon.
Regnet piskade ner.
Jag med mina ballerinaskor (Mina kängor har inte kommit än, ARGH!) blev snabbt blöt, men lyckades tillslut ta mig ombord på en buss.

Så det blev ingen skola, ingen jacka, och jag mår absolut åt helvete.
Just another day in paradise.

Oh well, we had a good run

Den trångsynta människan gör att jag skapar en mur av förakt mot allt och alla. När jag öppnar ögonen för att återigen se så är universum öppen för mig, och jag kan känna min egen dödlighet. Ingen mur av skyddande hud. Inget ord kan tränga igenom mitt skinn.
Jag är kall och känslolös.
Och ändå så är det just känslor som är det verkliga med det hela, att just känna. Att veta att man kan då lika enkelt som man föddes, falla och aldrig igen ställa sig upp.
Jag föddes svag, föddes tunn.

Min kropp är det skal som omringar själen, och jag misstänker att den vill återvända till andevärlden. Min kropp har svikit mig.
Jag kan nu känna hur blodet rusar igenom ådrorna och jag kan höra hur den viskar;
'Allting har sitt slut...'
Jag föddes med denna kropp, jag föddes med ett sjukt skal och jag har levt med det, utan att tänka på konsekvenserna. Men jag kan nu känna hur mitt huvud säger ifrån, och jag känner hur jag förlorar medvetandet.
Hur jag faller, förlorar minnet, jag kan se ett svart tomrum framför mig.
Någonting är otroligt fel, och jag kan känna det ända in i märgen.
Frågan är om ett sjukt skal går att laga, när den gång på gång fallit samman till damm.

Misstanke

Bhah, jag visste att det skulle hända at some point.

Mitt horoskop för dagen lyder:
'Något du en tid envist hävdat
slår nu in på ett sätt som i förunderligt
hög grad liknar din profetia'.

Läkartid på onsdag, och jag vet inte riktigt hur jag ska berätta för läkaren.
Den senaste tiden har varit väldigt jobbig, mer än vanligt, och jag misstänker annat.
Att jag helt plötsligt får feber, huvudvärk, yrsel och minnesluckor är fakta, och jag måste på något sett förklara på läkaren hur det står till. Hur nu det ska gå till.
Det något jag verkligen är dålig på, att berätta hur jag mår. Jag har en irriterande förmåga att bara säga att allt är bra när det inte är det, eftersom jag hatar att klaga. Men saken är den att det har gått lite för långt.

Och jag misstänker annat.

Misstänker fel

Maria?

Kan du vara snäll och komma hit någon dag och krama mig?
Jag är jätterädd, och jag vill inte veta om det är sant.
Eller jag vill, men jag behöver dig här nu.

Snälla kom.

Irritation

Bhah, sitter i skolan.

Det blir inte mycket gjort idag, det förstod jag redan halv sju på morgonen, och inte blir det bättre när jag har rätt.
Det är som att alla världens klockor är konspirerade emot mig i en enda stor.... KONSPIRATION! Fan, jag blir galen.
Sedan blir det inte heller bättre när jag kommer hem, det väntar ett antal arga böcker på mig som bara väntar på att bli lästa.
Men jag ska vara riktigt duktig och läsa skiten tidigt, så att jag sedan kan belöna mig själv med en promenad med Besa, och möjligtvis CheapNuts. Eller, promenad och promenad, det blir väl så att så åker till något ställe och sitter där och prata.
Det brukar bli så.

Men en futtig halvtimme kvar till lektionen så känner jag att det är dags för förändring.
Dagarna flyter samman till en sådan där äcklig massa, och det finns inte mycket som skiljer den ena från den andra.
Irriterad biAtch där, en annan där. Antika Grekland här och romarriket där.
Jag vill göra något annorlunda, något... men wild, jag vet inte.

Att vissa människor inte förstå hur OTROLIGT irriterande dom är, det är för mig en gåta. Och det roliga med det hela är att det inte bara är jag, utan även en massa andra människor som känner samma irritation, men personen är så korkad att hon tror att hon är älskad av alla.
Irritation AB, skulle jag vilja säga.
Nej, men allvarligt, jag blir less. Och inte så där fy-det-kliar-i-hårbotten less, utan om-hon-inte-håller-käften-snart-så-tar-jag-livet-av-henne less. Om det inte sker förändring snart så måste jag tyvärr skjuta skallen av henne.

Billiga nötter

Magnus ändras dramatiskt till Paris Hilton:
'Alltså, nötterna har blivit så dyra!'

Och hans nya smeknamn är nu Billiga Nötter ^^

Kläder

10 september, en dag jag alltid kommer komma ihåg som en slö dag.

Nej, men allvarligt. Den här veckan är nog den slöaste jag någonsin kommer ha, och ändå känner jag inte energi att uträtta detta lilla arbete. Har beställt kläder, och dom ska komma till veckan, och jag längtar så att jag tror jag faller död ner.

Slö, slö, slö och åter slö.

Och ändå orkar jag ingenting.

Väntar på att en fil ska laddas ner från Besa, och tänker på allt arbete jag lagt åt sidan. Jag orkar helt enkelt inte. Och ändå så är det endast 3 veckor in på terminen.

Hur jag ska klara mig vet jag inte riktigt.

Men på något sett så.

Just another day in Paradise

Ja, hrmmm...

Denna dag har varit ganska händelselös, om man räknar bort att jag spöat Tony i kort, invaderat BFlärarnas lärarrum med Vicky, Eva-lena, Ellinor och Johanna, sagt att Anders ser ut som en Sagan om ringen figur och blivit spöat i frågesport.
Med andra ord, den har inte varit så händelselös.

Dagarna flyter på och jag finner mig själv invirad i ett schema:
Gå upp, göra mig iordning, fara till skolan.
Vara i skolan.
Ha ångest.
Åka hem.
Ha mer ångest.
Göra läxorna, äta, träningscykla, duscha och sedan gå ut med Besa.
Somna tidigt med ännu mer ångest, och täcket upp till näsan.

Och det omöjliga med det hela är att jag gillar det. Jag somnar i tid, klarar skolpressen, spenderar tid med vänner, tränar...
Ja, kort sagt så är det inte så dåligt ändå. Livet börjar först efter skolan, är det inte så man brukar säga? Anyway, snart blir det mat, sedan träningscykla, duscha, ringa Besa....
Bla bla bla...

APU

Och så var det dags att söka APUplats, gott folk.

Allt började med att jag blev sjuk och gick hem efter 5 minuter i skolan - och ja, det var väldigt onödigt att åka till skolan för dom meningslösa 5 minuterna ( 300 sekunder), men jag hade ingen aning om att jag skulle bli så dålig - och sen fortsatta mitt eget lilla privata misslyckande hemma.
Jag stupade i sängen, fullständigt utpumpad och trött, och kunde inte röra ett ben i kroppen.
Sen kom ångesten över dom 40 sidor historia jag ännu inte läst, så då var det bara att påbörja resan genom det antika Grekland.
Efter att ha läst 20 sidor, och skrivit 3 sidor svar på dom frågorna som skulle besvaras, så klädde jag på mig och for till dagiset nedför backen.
Där blev jag, inte alls så varmt, välkommen och fick sedan tala med en kvinna som kunde besvara min fråga angående en APUplats veckorna 48 till 51.
Nej, det kunde dom inte alls besvara, så jag fick lämna mitt kära mobilnummer och namn, så skulle dom ringa upp igen nästa dag.
Jaha, tänke jag.

Sen så bestämde jag mig för att genast söka nästa praktikplats på ett annat närliggande dagis, och for dit med ångest i bröstet och skrivblocket i högsta hugg.
Jag blev stelt välkomnad och fick som svar att jag skulle återkomma via telefon samma dag, men dock en timme senare, för deras besked.
Jaha, tänkte jag.

Och nu sitter jag här, ångesten håller i sig och mitt hår ser ut som en nyknullad bäver, men jag är inte bitter. När jag vaknade denna morgon så kände jag att det skulle bli en otroligt äcklig dag, och jag hade rätt, precis som alltid.

Nästa utflykt blir till mor min nu på fredag, där jag kommer sitta i min gröna fåtölj och fortsätta läsa om det antika Grekland. 20 sidor to go, och jag ska memorisera i stort sett allt. Och sen, som en liten djävulspark i arslet, så blir jag så otroligt less på människor som inte förstår när det är dags att tagga ner. Jag nämner inga namn, för denna människa är så fullständigt inkompetent att även om jag skrek hennes namn och skickade en rabiessmittad mördarkanin på henne, så skulle hon inte förstå.

Kan någon vara snäll och försöka väcka mig till liv, för min hjärna har ingen (banan)kontakt.

Förlovning

Oh jisses, jag känner mig nu som en 2000 år gammal tant, med körsbär i håret och en toaborste i röven!

Och så vaknade jag, en lugn fredagmorgon (igår, med andra ord) med inga bekymmer i världen, förutom möjligtvis två skolarbeten som ska göras.
Lugn, lugnt, helt stilla.
OCH DÄR KOM DEN!
Herregud, Mia och Ricard är förlovade! Jag fick en sådan där känsla, en slags synsk-känsla, och jag visste, undermedvetet, att det var deras dag idag.
(Herregud, varför köper jag lotter så sällan?!)
Anyway, det visade sig att det var sant, och jag fick ett svårt ångestanfall och började automatiskt tänka på EN MILJON grejer som jag måste hjälpa Mia med, när det börjar nalkas för bröllop (vilket är ganska långt bort, men ändå).
Missförstå mig rätt, jag älskar min syster, men hennes smak är som baken; färgfull och full med skit.

Oh my Gåd alltså, Ricard ska gifta in sig i vår familj! VÅR! Herregud, jag visste att pojkspolingen var svårt skadad, men att han var dum, det visste jag inte (att någon överhuvudtager spenderar tid med vår familj, frivilligt, är konstigt).

Nej men allvarligt, jag är glad å deras vägar.

(dumma, dumma, *mutter mutter*, fula, *mutter*...)