Jag är tom. Jag vet inte vad det är mening att jag ska känna, förutom denna känsla. Tom. Jag är slutpumpad, det finns ingenting kvar att hämta. Jag är ensam kvar, resten, det som blivit över. Jag sitter ensam kvar, medan alla andra har någon att tala till, jag är ensam kvar i tomrummet mellan världarna. Det finns ingenting kvar att hämta, ingen styrka och inte förbättring, det finns endast detta tomrum.
Så förfärligt tom.
Vad är det meningen att jag ska känna? Jag minns inte. Jag minns inte vad det är meningen att man ska känna, lycka, glädje, ilska, eller till och med sorg? Jag orkar inte försöka minnas. Det ända som existerar är denna känsla av äckel, en känsla som aldrig någonsin lämnar mig, den är nu en del av mig.
Jag minns inte känslan av att ha någon nära, någon att tala till, någon som förstår mitt språk. Jag har ingen kvar att berätta det osynliga för, det finns ingen kvar att luta huvudet mot. Jag är ensam nu.
Nu tar det stopp. Nu finns ingenting mer. Nu har han lyckats dra ut den sista självrespekt jag hade kvar, nu är jag så tom som den dagen jag föddes. Han har lyckats att krossa mig. Den mannen jag borde kalla far har lyckats få min värld att rasa.
Jag har försökt förgäves att försöka bygga upp min värld runt omkring honom, men han har nu lyckats klampa rakt igenom barriären till min fristad. Jag är nu instängd i mitt egna likgiltiga skal som jag försökt slänga bort så många gånger, jag är nu fångad i min egna rädsla.
Jag vill inte mer. Jag vill inte återvända till landet med alla varför, jag vill inte återse byggnaden med all ångest. Jag faller. Och jag tror inte jag orkar ställa mig upp.
Jag vill inte tillbaka, nej, nej, nej, jag vill inte ännu en gång överbemannas med all ångest. Jag vill inte mer. Jag vill slippa känna alla känslor som borde glömmas och gömmas undan.
Jag vill inte, snälla jag vill inte falla and make a fool of myself. Jag vill inte göra bort mig framför deras ögon. Deras likgiltiga ögon, med all onska.
Så förfärligt tom.
Vad är det meningen att jag ska känna? Jag minns inte. Jag minns inte vad det är meningen att man ska känna, lycka, glädje, ilska, eller till och med sorg? Jag orkar inte försöka minnas. Det ända som existerar är denna känsla av äckel, en känsla som aldrig någonsin lämnar mig, den är nu en del av mig.
Jag minns inte känslan av att ha någon nära, någon att tala till, någon som förstår mitt språk. Jag har ingen kvar att berätta det osynliga för, det finns ingen kvar att luta huvudet mot. Jag är ensam nu.
Nu tar det stopp. Nu finns ingenting mer. Nu har han lyckats dra ut den sista självrespekt jag hade kvar, nu är jag så tom som den dagen jag föddes. Han har lyckats att krossa mig. Den mannen jag borde kalla far har lyckats få min värld att rasa.
Jag har försökt förgäves att försöka bygga upp min värld runt omkring honom, men han har nu lyckats klampa rakt igenom barriären till min fristad. Jag är nu instängd i mitt egna likgiltiga skal som jag försökt slänga bort så många gånger, jag är nu fångad i min egna rädsla.
Jag vill inte mer. Jag vill inte återvända till landet med alla varför, jag vill inte återse byggnaden med all ångest. Jag faller. Och jag tror inte jag orkar ställa mig upp.
Jag vill inte tillbaka, nej, nej, nej, jag vill inte ännu en gång överbemannas med all ångest. Jag vill inte mer. Jag vill slippa känna alla känslor som borde glömmas och gömmas undan.
Jag vill inte, snälla jag vill inte falla and make a fool of myself. Jag vill inte göra bort mig framför deras ögon. Deras likgiltiga ögon, med all onska.
What I need right now, is a place where the earth doesn't moove
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar