Minnet

Att sju timmar ska gå så långsamt.
Det är rena plågan.

Efter 2 timmar av inomhuslekar så var det dags att gå ut, till min stora fasa.
Väl ute så kopplades min hjärna bort och min kropp arbetade mekaniskt, jag var knappt medveten om vad jag gjorde. Jag minns att jag gick mot sandlådan, hjälpte sov- ungen upp på gungan, och så stod jag där och knuffade på i 20 minuter. Sanden lekte mellan mina tår och barnet i gungan höll på att somna. Sen var det dags att gå in, och min matrast började.
Väl tillbaka på dagiset så blev det två timmar legobyggande med Wilma ur Skooby dooby doo, linnet, banan killen, rosa och blondish. Trötta blev vi iaf till slut, och då var det dags att spela memory med Wilma, banan killen och Gwen Stefani snubben. Jag förlorade. Igen.
Mitt minne är inte som det var. Eller borde. Eller kanske aldrig var?