Hat, ångest och självbedrägeri

Ja, gott folk, jag lyckades med att få ett sommarjobb denna sommar!
Ett bra ett, första perioden på ett dagis, ett dagis väldigt nära mig dessutom. Och vad händer, tror ni? Jo, jag har nu lyckats få ögoninfektion, smittad av en unge!
Den där satans ungen hade haft ögoninfektion för inte så länge sedan, och har det tydligen fortfarande, och ändå så låter som honom vara på dagis! Sånt där gör mig tokig, för nu kommer jag inte kunna gå. Alla kläder jag hade tänk köpa, den drömmen är nu helt bortblåst.
Helvete.

Jag blir galen. Alla planer jag lagt upp i mitt liv rasar alltid efter bara någon dag, det fungerar inte för mig att vara duktigt och förnuftig. Min diet är nu förstörd, jag kan inte äta grönsaker när jag har så här mycket slem i halsen. Fan.
Fan fan fan!

Nej, nu blir jag så där depressiv igen.
Så enormt nere i sanden, ja, kalla mig fru struts om ni vill.
Jag blir tokig, jag måste bli frisk. Och vad jag tänker göra, är att ta ett varmt bad, bädda sängen och städa rummet. Då kommer jag i alla fall att trivas i mitt rum när min plan om total world domination faller isär. Herregud. Jag är så oseriös.
Men vad ska jag säga? Jag är besviken. Jag behöver kläder, och därför behöver jag pengar. Men inte kommer det att fungera, man får ingenting för 2000 kr. Fan, inte ett jävla skit.

'Jag måste få sova.'
Så säger han när jag sitter vid datorn, och han ska sova sin vanliga timme föra jobbet. Jaha, och vad bryr jag mig? Jag får inte leva för dig, jag är en tom ruta i dina ögon. Jag skulle göra vad som helst för att få lämna det här huset, fan, vad som helst.
Och när får jag sitta vid datorn då? Ända sen jag föddes har du skrikit, gormat och varit allmänt otrevlig, vi barn har ju inte ens fått leva för dig. Men news flash, dad, du är inte gud.
Varken min eller någon annans. Bara sluta tro att jag är tacksam när du skriker, föratt du egentligen är orolig. Jag vill inte ha din oroan, lillen. Jag vill att du lämnar mig ifred.
Jag vill inte ha någonting med dig att göra. Du har förstört för mycket, du är inte min far. Du är min skapare, och det struntar jag. Kan man inte ta hand om barn så skaffar man inga, visste du inte det?

Det vet då jag.