Unbelievable

Ahhhhh, fucking unbelievable!

När jag äntligen, efter mycket om och men, lyckats ta mig ur den satans depressionen, som kommer en ny och våldtar min strupe.
Jag kan inte andas, jag får ångest upp till naveln, ligger i sängen och andas tungt (beror väl DELVIS på astman), med täcket upp till pannan.
Visserligen så är det nog inte en depression, utan snarare humörsvägningar till följd av levaxinet, men jag kan ändå gott meddela att det driver mig till vansinnet.

Skolan kan jag inte direkt klaga på, men jag är ju som sagt otroligt skoltrött, så jag har nog rätten att klaga en smula.
Sen så är det fars nya brud, hon kan verkligen konsten att driva mig till dårhuset, med en rÅsa, vacker, tajt tröja om mig.
Hon gör inte mycket, men jag är van att bo ensam med kära lilla far, så jag blir TOKIG av att höra hennes jävla 'god morgon' varenda jävla dag!
Okej Ylva, andas, andaaaaaaas!
Som om det är någon 'god' morgon.
Vad smakar den, hallon?

Ja, jag ska lugna ner mig.

Sen så känner jag mig en smula ensam.
När jag ser alla par på stan, skolan, och till och med i jävla hertsöcentrum, ja, då känner jag mig en smula ensam. Men, tiden kommer väl för det också, men jag får nog vänta ett tag.
Ingen vill ha a crazy, fat chick, ta det bara lugnt förihelvete!

Haha nej, jag har inga sådanna förväntningar. Ingen självömkan här inte, jag tror bara inte att någon någonsin kommer kunna falla för en sån som jag.
Jag är helt enkelt bara för...
jag vet inte.
Oförutsägbar?

(Forever yours med Xandria på repeat, och ett gott skratt riktat mot mig själv, det är så denna dag kommer se ut, utan tvivel.)