Höst

Och sen kom det, den där känslan av höst.
Den kom underligt tidigt i år, men jag är inte förvånad, för när var senast jorden som den borde? Nej, precis, det var ett bra tag sen.
Sensommaren för med sig skolan, skolan går arm i arm med ångesten, och ångesten tar över mig precis som den alltid har gjort så här i början av skolåret.

Nya kurser ska nu invigas, klassrum ska besökas som jag aldrig ens sett tidigare, och nu är det dags att lära känna människor som jag egentligen inte vill ha någonting med att göra. Ja, med andra ord, svenska skolan i ett nötskal.
Vi ska sitta brevid varandra, två och två, och tala om något HELT ointressant, bara för att lära känna varandra mer, vilket jag inte överhuvudtaget vill. Visserligen så är det trevliga människor, men jag känner inte något behov av att känna dom. Dom är helt enkelt inte min typ av människor.

Jag vill helt enkelt inte längre.
11 år av skola har satt sina ärr, och jag känner nu att det är dags att avrunda det hela. Jag vill inte till den där byggnaden. Jag vill inte känna vid dessa människor.
Jag vill jobba och jag vill leva, inte överleva.

Kan någon vara snäll och klappa mig på axeln, och säga att jag är duktig?