Dear book, this is another day in life

För övrigt så har jag tappat fotfäste.

Jag vet inte vad det är, men för tillfället så känner jag mig inte så stor. Jag känner mig liten och rädd, borttappad och skadad. Jag behöver någon här hos mig, jag behöver någon som kramar mig och säger att allt ska bli bra... även om det inte är sant.
Jag behöver att känna att livet kommer bli lättare, jag behöver känna lättnad. Men jag kan inte, av den enkla anledningen att det inte blir det. This is it, det finns inget mer. Jorden består inte av under, den består av lögner och radioaktivaavfall. Och ändå önskar jag att det skulle kunna finnas ett kryphål.
Fast jag så väl vet att det inte finns det.

När skolstarten närmar sig så kryper ångesten in på mig och tvingar mig in i hörnet. Att återvända till byggnaden med all ångest, träffa människor jag inte gillar, utbilda mig när det ändå inte finns några jobb... Jag vill inte längre. Jag vill inte vara duktig, jag vill inte vara bra. Jag vill vara sårbar och inspärrad, för jag är inte så säker längre. Jag är inte så säker i mig själv längre.
Jag vill inte erkänna, men jag måste, för annars kan jag inte bearbeta det. Jag hatar att vara duktig.

Jag vill också vara svag.