Ni kan fortfarande dra åt helvete

Jag är förvirrad.
När det talas om att hålla ihop, om att alla är lika värda och att alla ska ha samma möjligheter, så kommer det sig alltid att jag inte tycks räknas in i denna mening. Allså, jag är värd mindre, medmänniskor. Jag är inte värd någonting. När det talas om att hålla ihop hela livet, när det beds om stöd och när det planeras för fester, så verkar det som om jag inte riktigt hör till detta.
Jag är inte förvånad.
Jag är en bitch.
Det är så enkelt, faktiskt. Jag är en bitch. Jag hatar att sitta nära människor, jag avskyr att kramas (vissa undantag) jag hatar att prata på morgorna och jag fullständigt avskyr att vara i grupper med människor. Jag klarar inte av att tala rent när jag inte vill. Och om sanningen ska fram så tänker jag sluta låtsas längre.

Jag har slutat ljuga, och talar istället den rena sanningen. Nej, jag vill inte prata, nej, jag vill inte träffas. Nej tack, jag orkar inte gå på stan och fika, och åter nej, jag vill inte hänga med till någon främmande människa, där jag tvingas le fint. Jag vill inte.
Hur kommer det sig att vänner är en nära när man mår bra, men ser åt andra hållet när man mår sämre? Är det helt enkelt så att dem inte tror att jag kan må sämre? För jag gör allting.
Precis allting.
Jag är alltid där när någon ää ledsen, även om jag själv är det, och jag är alltid den som lyssnar och tröstar. Men fan om jag har en sämre dag. Då kan jag dra åt helvete.

Vet du vad världen, det är enklare än jag trodde. Jag tänker skita i er alla. Jag tänker inte ljuga, och jag tänker inte längre ge efter mig. Ni kan dra åt helvete. Alla ni som säger att jag är så jävla fet och ful, varför i helvete tittar ni på mig då? Alla ni som baktalar mig, och som inte tror mig när jag säger som det är, jag mår dåligt idag, ni kan dra åt helvete. Tydligen så kan ni min kropp och mitt psyke bättre än jag själv.

Jag är trött nu.
Jag är trött på att gömma min sjukdom bara för att alla andra inte klarar av den. För vet ni vad, det var fan så mycket jobbigare när jag gömmde den, än nu när den visas för världen.
Jag är sjuk.

Jag sa det världen; jag är sjuk.
Och titta, jag har fortfarande lika stor rätt att leva som alla ni andra.