Hej, jag hatar er alla!

Jag står återligen på tå för att se över all dimma.

Människorasen tycks aldrig riktigt kunna sluta förundra mig.
Deras beteende, deras skratt och falska leende, det är som om jag helt enkelt snart inte kan hålla tillbaka impulsen att slå ner dem alla. För jag vill. Tro mig, jag vill verkligen.
Jag har nu levt avskuren från omvärlden i två veckor- Två veckor utan ett enda samtal. Två veckor utan att tala med någon, överhuvudtaget. Och det roar mig. Det roar mig, för jag kan verkligen se nu vilka människor som jag verkligen inte vill ha i mitt liv. Under dessa två veckor har jag spytt blod, gråtit i feber och skrikit när min kropp gång på gång vridits sönder, jag har kräkts sönder tänderna och levt på vatten.
Och inte en enda, inte en enda har ringt mig, frågat hur jag mår, eller kanske till och med skickat ett sms. Men jag orkar inte bry mig. De spelar ingen roll längre.

Fyfan för er. Fyfan för er som ber om stöd, men som ser åt andra hållet när man ber om stöd tillbaka. Dra åt helvete. Jag hatar er alla.