1 November

För tillfället befinner jag mig hos mor min, en mil utanför Skellefteå, i detta hus som inte tycks känna till begreppet värme.
Men ändå, jag trivs.

Och nu sitter jag här, i en tröja som inte alls avslöjar hur vacker jag är (självironi, så här på torsdagkvällen), med vänsterarmen nerklottrad med dessa siffror som avslöjar vilken tid jag är hemma på lördag.
... 16.20..... 16.20.....
Det är egentligen underligt hur tiden tycks försvinna när man minst vill det, hur den kryper undan och skrattar en rakt upp i ansiktet.
Jag som inte alls vill att tiden ska gå, jag som vill att den ska stanna helt och förbli så.
Jag som inte alls har någon aning om vad jag vill.

Jag vill....................................
Träffa någon.
Vem som helst.
Vem som helst, det spelar ingen roll.
Någon att tala med, för nu exploderar min hjärna till den där smörjan igen.

Kanske är det så att jag, för första gången i mitt liv, inte vill vara inkrupen i ett hörn och sova.