Dreams

Det finns inga tvivel, jag håller helt enkelt på att falla sönder.
Bitarna faller av mig och lämnar hål på golvet, det finns ingen återvändo och ingen framtid. Jag vill inte leva i den här världen, jag vill leva i världen med drakarna och fairyfuckingtales. Det är mobiltelefoner och det är kostymer, bilar och taxin, det är arrogans och hat, det är datorer och jobb. Ingenting är som det borde och som det vore bäst, allting är förvridet och söndervittrat i våra händer.
Det sägs att världen formas efter våra egna händer, men jag ser ingen saga och jag ser ingen harmoni. Jag tror drömmen dog.
Drömmen dog med mig intakt.
Jag tror världen tog fel väg någonstans, fortsatte, och hamnade fel tillslut. Den står nu stilla och stampar på samma fördömda plats, och om vi inte ser upp så kommer jorden att splittras och världen falla in i sprickan. Jag vet att jag är bitter, men sanningen går inte att undkomma.
Människan har lyckats förvrida en annars vacker planet, och den håller på att förgöras nu.
Det finns inte så mycket som skiljer människan från roboten i dagens läge, våra känslor och tankar är programmerade att följa strömmen tills regeringen har oss i sitt grepp.
Men jag vägrar låta mig fångas.
Jag vägrar låta mig tämjas, vägrar låta mig dödas.

Jag har sett och jag har hört för mycket.
Min hjärna kommer snart att sprängas om jag inte lyckas finna en utväg.
Förr eller senare så finner alla människor sin vägg, den vägg vi icke kan passera. När orken tar slut och slutet tar vida, då kan man inget annat att göra än att spränga denna vägg, för att inte försvinna helt. Min vägg är förvånansvärt hård och kraftig, och jag kommer behöva en rejäl dos dynamit för att spränga den här satans vägbulan.
Frågan är sedan, självklart, om det är värt det.
Ja. Ett stark ja.
Jag må vara bitter, men jag är inte dum. Jag vill finna ett slut på allting, jag vill vara tillräckligt stark för att möta dagens samhälle och dess invånare. Jag är väl medveten om att detta är något jag inte direkt vill, för let's face it, jag vill leva i fairytale, men jag måste nog inse att det inte är möjligt. Vad är det Bastian får reda på i Never ending storie?
Jo, att fantasivärlden är nära destrucion, för att människan har glömt bort att drömma.
Jag vill inte glömma.
Och det tänker jag inte heller. Mina tankar är i alla fall mina egna, whatever MmF tycker. Det är min hjärna.
Det är mina drömmar.