Ny blogg

www.EnslavedMistress.blogg.se

So help me GOD

Solen har annlänt, men jag ligger inne i hosta. Tror inte att förkylningen håller i sig.

Blir 18 år den 25:e och längtar! Ska ut på kvällen, samt nästa kväll, och jag känner på mig att årets PDOL kommer bli hääärligt! Far till Sthlm på månsdag, framme på tisdag, och jag har inte så mycket pengar som jag skulle önskat. Wateva, ska i alla fall dit.
Värmen kommer döda mig.

So help me GOD.

Do it all, Deny facts

Varför är jag så tunn, så skör? Det gör ont i hjärtat, halsen krampar, benen viker sig. Det flackar för blicken. Det är sällan jag är så här skör. Det gör ont i hela huvudet, jag saknar Nanna och besa, jag behöver ha Janna hos mig nu. Min familj är inte som den borde, min släkt är så sjukligt hemsk att det gör ont att tänka på det. Allting kan gå sönder av ett enda andetag, vet ni det?
Svälj den satans tabletten.
Mamma gråter och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Jag tänker vara någon annan. Deny it all. Jag vägrar vara den jag är. Loose control. Jag tänker förbluffa in i det sista. Ni kommer aldrig se mig igen, även om ni aldrig gjorde det. Min vänstra arm är inte en del av min kropp, visste ni det? When you close your eyes, is it Hell you see? Förunderligt hur ord kan förbluffa, är det inte, säg mig det? Jag tänker stänga mina ögon. Damaged people.

FuckingjävlakukÅmål

Hayapoosh!

GodMorgon Sverige, Ylwa är tillbaka! Min frånvaro beror på ren lathet, och inte minst sagt brist på intressant händelser för tillfället. Det händer inte mycket för att fatta mig kort.

När gårdagens kväll tog start så hade jag låga förhoppningar eftersom jag kände att jag inte ville sova, och på så sätt skulle somna 1 timme senare, påklädd och med sminket kvar. Jag ändrade uppfattning, och fann kvällen till mitt förfogande. Nanna, Besa och jag har spelat spel över MSN till 4, jag har tagit hem musik, filmer, bränt skivor och ser nu på fuckingjävlakukÅmål för 1000000 gången. Klassiker.

Jag far förmodligen till mama idag, men är dock osäker på tiden. Känner att jag inte vill vara i Luleå längre än nödvändigt

Klockan är 06.06

GE MIG?!

Det är som om alla stormgudar har bestämt sig för att göra min sommar till ett kallt helvete, och jag känner nu hur mycket jag faktiskt saknar sommaren, på riktigt.

Varför står hela världen still i min skalle? Herregud det är inte klokt, jag håller på att bli tokigt. Det är som om ingenting faktiskt händer, vem fan är det som har klickat på Pause knappen? Helvete. För övrigt så frågade pappa ut mig varför jag skulle ha vespan, och då sa jag med ironi i rösten att jag skulle träffa Fredrik i stan ikväll. Jag känner inte ens någon som heter Fredrik. Men, nu gör jag det tydligen, och far min blev tokig av iden att han inte har träffat min romans.
Hojja.
Vad tror ni dumfan till far gör sedan? Jo, då ska han börja tala om blommor och bin, och då kan jag inget annat att göra än att lyssna medan han halkar sig fram i meningarna.
"Babo det är lungt, du är veckor förskenad."
"VARFÖR HAR DU INTE TALAT OM ATT DU TRÄFFAR NÅGON SOM HETER FREDRIK?"
"Men herregud du frågade aldrig."
Så nu är det jätte roligt att vara jag. Om jag har riktigt tur så får jag Besa och Nanna att gå med på min plan, och säga att dem träffat honom.

Jag tror jag behöver en man.

Hem

Allting är för jobbigt. Värmen dödar mig, jag tror det är tomtar i min skalle.

Alla jävla idioter kan dra åt helvete. Ni vet inte hur det är att ha 1000 kg övervikt och leva i sommarsverige. Nej, det är inte bara att gå i linne, jag ser ut som en jävla valros, nej, det är inte bara att gå omkring halvnaken. Jag vill inte vara ännu fulare, och FORTFARANDE varm.

jag åker hem idag eller imorgon. jag vill inte vara här längre.

Don't mind me

Jaja, hej hej.

Mitt nya nu-förstår-jag-allt-ögonblick talar om min motiverade egenskap att vara fullständigt ignorant mot människor som vill mig illa, eller helt enkelt tala till mig. Inte med mig. Observera. Jag vill inte känna någon överhuvudtaget, då jag är medveten om att jag är en jobbig individ, som inte är så lätt att känna. MEN, observera detta MEN, så är jag öppen för allt och alla, jag är aldrig otrevlig. Dock så är det så att vissa ignoranta och allmänt korkade individer räknar tyst som otrevlig, eller om-du-inte-kramar-mig-så-är-vi-inte-vänner-då-känner-vi-ju-knappt-varandra nonsens. ALL JÄVLA STRESS ÖVER KROPPSKONTAKT HERREGUD! VARFÖR är de så viktigt att kramas? Att hänga på varandra?
Fyfan.

Fuckzor

Jag ser ingen framtid inom något yrkesområde och ger upp alla planer att faktiskt gå på idrotten och få det där jävla betyget. Jag håller mig nog till att skriva och dö som ingen alls.

Nostalgitripp till något jag skulle vilja kalla Omöjligt

Det är när man söker sig till nostalgin som det gamla sveper in i minnet och piskar en i ryggen. Det är då man lyssnar på en gammal låt och minns tillbaka, då man hittar en gammal tröja i garderoben och minns när man hade på den sist, när man far tillbaka till sitt tankeställe och sätter sig ner på stenen som aldrig svikit en - som allting, precis allting, faller samman. Som om ens minne sviker en med dess blotta närvaro, hur man känner halsen bränna fast man inte orkar gråta, då allting faller på plats igen, och faktiskt var som det en gång var, som man inser att det aldrig var det som var problemet.
Jag kunde bestiga berg. Jag kunde simma över hav större än Europa, jag kunde se längre än ögon någonsin sett. Jag kunde allting, jag kunde trolla, fast allting var så fruktansvärt fel. Allting har fallit på plats. Hon är tillbaka. Den andra far härifrån. Minnena hemsöker mig och jag vill inte minnas längre, det gör så ont. Jag vill ta ett brännjärn och bränna hål illusionen.
Det är när man inser, som sagt, att det aldrig var det som var det avgörande problemet. Det var aldrig det som gjorde att allting var så svårt och fel till att börja med, det var för en defekt i ett filarkiv som aldrig någonsin kan återanvändas. Jag vet inte längre om jag vill återvända.

Det är när man råkar bränna sig själv på benet och inse att det aldrig gjorde någonting, det är när man inser att självdestruktivitet är en självklarhet, då människan är destruktiv i naturen. Det är när man inser att alla människor är onda och faktiskt kalla. Det är när man inser att ingen finns där ändå, fast man gråter och frågar om dem kan komma. Som jag alltid gjorde när du bad mig att komma. Som jag fortfarande kommer när du ber mig.

Det är då jag inser att det är jag som står i vägen för min egen utveckling.
Det är då jag inser att det är jag som håller käften och står åt sidan, eftersom jag är rädd att du faktiskt ska krama mig. Det är när jag inser att för många har försvunnit att jag är för rädd för att älska. Det är när jag ser hur jag stänger dörren.

Och förmodligen aldrig kommer kunna öppna den igen.

Jag har fått nog

Goddag, jag är tillbaka från de döda.

Om vi puttar undan all vanlig sådan där herregud-min-skalle-sprängs-ångest, så har jag haft en förvånansvärt skakig period sen det sista inlägget. Det utspelar sig ett inbördeskrig på familjefronten, och det bor en fruktansvärt inkompetensbefriad och idiotiinfekterad kvinna i mitt hus. Jag gillar henne inte, och jag tänker flytta ut så fort jag kan.
Skolan går så bra som den kan gå under en sådan här period, och pga kvinnan i huset och vill ingen hälsa på mig längre. Syskon väntar i månader och vänner är högst obekväma här nu, och jag är fastbunden under detta tak.

Osmidig, otrevlig, ouppfostrad, korkad, irriterande, äcklig och förbannad dum i huvudet. Ja. Så är det, går inte att förklara bättre.